Att exportera en katastrof
Konflikterna på Afrikas Horn (det vill säga Etiopien, Eritrea, Somalia och Djibouti) har avlöst varandra under årens lopp. Utan att göra anspråk på hela sanning vill jag ge min syn på en del saker som många journalister glömmer eller inte bryr sig om att diskutera när de skriver om Etiopien och dess grannländer.
När den omfattande torkan på Afrikas horn blev allvarligare under slutet av den svenska sommaren varnade FN att nära tolv miljoner människor hotades av hungersnöd. De fick nästan rätt. Över 13 miljoner är idag i behov av hjälp. Trots det har vi sett hur mediarapportering har gått från att domineras av bilder och ljud från de svältdrabbade områdena till att nu präglas av en oroväckande tystnad om läget på Afrikas horn. Oroväckande för att människor nu är i stort behov av akut stöd. Men också oroväckande för att den rapportering som faktiskt har funnits, endast riktat in sig på ögonblicksbilder av situationen - aldrig på de systematiska orsaker som gjort att svälten kunnat bli så allvarlig.
Det man först måste komma ihåg är att hungersnöd inte är ett automatiskt resultat av torka. Bara för trettio år sedan var invånarna i exempelvis Etiopien vana vid torra perioder, och lite förenklat kan man säga att folk sparade mat under goda år för att mätta sig med då torkan slog till. Men det har förändrats. Efter påtryckningar från bland annat världsbanken odlar bönderna nu jorden på ett mer kommersiellt och exportbetonat sätt, vilket i sin tur gör att det inte längre finns utrymme att hamstra. Allt ska säljas. Det är inte ens säkert att det som odlas är ämnat som mat, det viktigaste är att bönderna och jorden producerar något som går att sälja på den öppna världsmarknaden.
En annan orsak till förändringen är att jord numera fallit i händerna på europeiska och asiatiska företag och länder som arrenderar större områden i regionen. Det som odlas på de områdena är alltså inte ens till för att säljas på en global marknad, utan skeppas direkt till ett annat land långt ifrån Etiopien med omnejd. Man producerar alltså mat som sedan inte kan användas av länderna de odlas i. På det här sätter försäkrar sig många europeiska och asiatiska nationer att matpriserna inte skjuter i höjden i hemlandet. Med en släng av ironi kan man säga att det rör sig om en export från de mer välbeställda länderna till Etiopien och dess grannar. En export av ett system och ett maktförhållande som påtvingas och cementers. En export av ett bristfälligt hänsynstagande. Och till syvende och sist en export av en katastrof.
Fernando Arias
Reporter på Sveriges Radio P4 Gävleborg men skriver här som privatperson
