Arbetet med Kazalas började redan på 1970-talet då man började undervisa kvinnor i sömnad, barnavård och hälsovård. De har sedan utvecklats allt eftersom åren har gått. Efter en tidblev fler och fler flickor från gatan intagna på Kazalas eftersom prostitutionen ökade kraftigt.
I början på 90 talet beslutade ledningen att 2/3 av flickorna skulle tas in från gatan och 1/3 från fattiga förhållanden överlag.
När HIV/AIDS kom ökade problemen lavinartat och det är en sjukdom som ger folk mycket skam, skuld, rädsla och oro för de som är smittade.
Många flickor dog under de första åren innan mediciner blev tillgängliga.
Rädslan inför ett test och få svaret är tungt att bära och många är de timmar som suttits med dessa flickor, utan ord.
Bara smärta och oändlig sorg.
I dag med mediciner tillgängliga, har vi många flickor med HIV+ som
lever ett bra liv med arbete som sömmerska så de kan försörja sig
och sina barn. På Kazalas har de en trygghet och ett socialt nätverk
som är direkt avgörande för deras chanser att komma bort från
prostitution och fattigdom.
På Kazalas utbildas de till sömmerskor. Utbildningen är idag två
årig och man tar in 25 flickor om året. Många är de flickor som fått tillbaka sitt egenvärde, börjat tro på sig själv och hittat en ny livsstil. De har fått en livskvalitet som de aldrig har kunnat drömma om
tidigare.
Personalen gör ett fantastiskt arbete och är engagerade i samtal och
stöd för flickorna. Flera av de forna eleverna jobbar idag med
Kazalas och är till stor hjälp och nytta. På Kazalas producerar man broderier och nationella kläder av hög kvalitet som har en stor
efterfrågan.
Nästa steg för Kazalas är att etablera ett cafe i området där
prostitutionen är etablerad för att kunna ge öppenvård och stöd
för de flickor som lever ett allt än annat värdigt människoliv.
Detta samt att etablera ett center i norra Etiopien är vad vi siktar på.
"Finns det något mer fantastiskt än att få se hur blicken förändras,
självförtroendet stiger och glädjen sakta sipprar fram..glädjen att själv
kunna få bestämma över sitt liv och sin kropp. Att bli en vanlig
människa, som en av flickorna sa. Det unnar vi många flera - eller hur " // Anita Fållsten
